Ems » Sout Al Horeya.

Ska nog ta och lägga in några texter och citat från min "riktiga" blogg till denna. Har skrivit texter sen jag ca 10 år och det gör jag än och förmodligen tills jag dör. Jag har alltid fått bra kritik för mina texter, dem flesta gråter när dom läser dom och känner igen sig. Vill bara varna eller påpeka att jag har min perioder med depressioner pga min pappas bortgång för 4 (snart 5) år sedan. Ska ni kritisera det, så kan ni lämna bloggen inte ens lämna ett avtryck. Jag skriver bara sånt jag känner och som är sant, alltså allt som skrivs är på riktigt från min sida! Vad som hände under mina depressioner är inget som kommer nämnas i bloggen eller i texter, det är väldigt få som vet sanningen och det är bara dom som kommer veta om den. Vill bara säga tack till min mamma, utan henne att jag inte pallat ett steg till idag! Hon har gjort mig till den person jag är i dagsläget. Så allt jag skriver går i stort sätt ut till henne, texterna är mitt bevis på att jag lever tack vare världens finaste person i mitt liv, min mamma. Så ska vi börja?
___

Jag får ofta höra att man ska se framåt och inte bakåt, men i min situation (och säkert många andras) är det svårt när den person som man står nära en gång försvann. Den person som du en gång kallade pappa och var din förälder. En som du kunde berätta allt och göra allt för. Att säga att man ska vara stark, ju mer man försöker, ju mer ljuger man för sig själv. Det är okej att gråta. Man är stark om man gråter och kan visa det. Under en viss tid försvinner din vuxenhet, du blir ett barn igen. Du håller dig helst undan för att kunna vara och tänka i fred. Bara ett lätt ord som pappa gör att tårarna bryter ut och du blir svag igen. Du försöker se stark ut för alla runt omkring dig, vänner och familj. Du ler och skrattar utanpå, men på insidan? Vad händer där då? Inuti dör du, på ett säkert ställe för att folk inte ska se. Det blir din styrka, att gråta när ingen ser. När en del av ditt hjärta slutar slå och din själ plötsligt försvinner, då kommer ensamheten fram men du vill ändå vara i fred, bort från allt. Då vet du att det är din verklighet. Och det värsta du vet var att höra att det kommer bli bra. Ordet bra blir som skavsår i dina öron, du vet själv att ordet bra blir dåligt ändå. Tårarna på din kind bevisar det. Folk som du kände och litade på, stötter du undan, du vill ha ont inom dig för dig själv, i lugn och ro där ingen kan se hur svag du egentligen är. Det är verkligen något som brinner när man försöker stå upp fast man är trasig och le fast det gör ont. 



När en dag dagen då man inte vill ska komma, kommer, då stirrar man in i väggen och ser tomhet, ingen väg ses framåt. Den person man en gång i tiden var, försvinner. man blir någon helt annan. den barnslighet som en gång fanns, den försvann med personligheten i luften. man var tvungen att växa upp fort och lära sig saker normala tonåringar inte hade behövt.